Så kom sommaren till slut. Nu måste den vara meteorologisk snart för jag har fräknar, jord under naglarna och känner mig väldigt obekväm i kontorskläder. Dofterna och ljuset är magiskt, önskar jag vore Sara Lidman och Bodil Johansson i ett, då hade det kommit en dikt illustrerad med ett vackert foto här. Men jag är bara en vanlig drömmare med semesterfeeling så det får bli såhär:
Hej sommaren. Tack för att du kom. 
Extra ledig tid, solsken, vårkänslor och annat har fått veckan att gå i pysslandets, fixandets, städandets, och rensandets tecken. Igår hade jag bjudit hem två före detta jobbarkompisar på lunch, vi har en liten lunchklubb som går under arbetsnamnet ”halv tolv hos mig” och går ut på att spana in varandras renoveringar. För mig som inte kommit till det stadiet i livet att jag är på cykelfester, parmiddagar och faktiskt är lite allergisk mot kapprustning av studsmattor och inredningsprylar är det här precis lagom. Och det är ju väldigt kul få se lägenheten hur den skulle sett ut om ingen hade bott där… Så jag passade på knäppa några snapshots. Välkomna hem till mig!
Jag kände det redan i slutet av förra veckan. Låtsades som ingenting, trodde det berodde på att det blivit kallare igen. Gjorde lite ont dra in luft, kände mig hängig. Hade världens underbaraste dag på SPA och trodde jag skulle bli kvitt alla besvär och bekymmer. Åkte ner för att gå kurs i Stockholm. Otroligt spännande, intressant och givande kurs! Om processledning i hållbar stadsplanering. Om kvällarna var jag frusen och låg på värmefilt och drömde om att kunna andas normalt. Och slippa hostan.
Så blev det inte. Hem och krasch, boom, bang i säng och vidare till VC som konstaterade att jag hade ca alla bacilusker norr om stockholm i mina luftvägar. Det var bara att gå och lägga sig igen. Skojade till det lite på facebook om ”kvinnlig förkylning, känner mig lite risig”. Det är egentligen ingenting att skämta om alls. Vilket flera har påpekat.
Förvånansvärt många har också sagt ”vad bra att du gick till läkare!”. Visst ska man inte gå dit för minsta snuva och ta upp någon annans tid, men vad har vi för kultur när det är ”bra” att gå till läkaren? Jag tolkar det lite som att det är lite tufft att låta bli. Man säger det är dumt men tycker egentligen det är tufft. Jag hoppas jag har fel. De flesta har sagt krya på mig och det tackar jag för.
Att ligga inne flera dagar är ju jättetråkigt, om det inte vore för att jag har inte märkt nånting p.g.a. sovit morgon, middag och kväll. Det är lätt räknat de ”aktiviteter” jag gjort senaste dagarna. De består i äta, sova, duscha, bädda rent, gjort chokladbollar samt sett lite serier, det är allt jag orkat. Men det är väl så det ska vara när man är sjuk.
Och jag hade så tur att jag lärt mig något ur en deckare. Förra fredagen köpte jag tulpaner till mamma, glömde ta med dem och insåg det på söndagen när jag kom hem och de låg på bänken. Då var jag redan på väg till Stockholm så jag tänkte några svordomar, kikade ner i påsen och såg att de inte hunnit slå ut så mycket, de såg i stort sett ut som på affären. Fick en idé och stoppade dem längst upp i kylen. Någon som läst 3 sekunder av Roslund och Hellström? Till er som gjort det kan jag berätta att researchen var äkta, när jag kom hem och hittade tulpanerna igen och snittade och stoppade dem i vatten så var de hur fräscha som helst. De hade inte börjat varken slå ut eller vissna i kylen, snarare tvärtom. Tänka sig vad man kan lära av den undre världen.
Jag har ikväll varit på mitt första möte med Arkitekter utan gränser. Jag har känt till organisationen sedan jag bodde i Barcelona men inte varit aktiv eller känt att jag vill ”dra på mig” något mer. Det finns så många organisationer och det är ingenjörer utan gränser, ingenjörer för miljön, lokal rotaryförening som bygger skola i Ghana, Emelie Kanter som byggt och driver barnhem i Ghana genom sponsring från bl.a. Mary Kay Norden och det är svårt att veta riktigt vad som passar och jag lockas som vanligt av allt. Jag valde att avvakta och tänkte jag skulle lägga krutet på läkare utan gränser, eftersom det är den organisation jag känner till bäst tack vare Adriana, min gamla lägenhetskompis i Barcelona, och som Sweco där jag jobbar uppmuntrar sina medarbetare att ta tjänstledigt och åka ut i fält. Kruxet: som logistiker, vilket är vad jag skulle få som tjänst, vill de ska vara ute i minst ett år första gången. Jag sökte och kom vidare men på grund av att jag inte byggt så mycket rent konkret utan var tvungen att komplettera CVt med inofficiella byggerfarenheter (dvs sommarstugebygge, hemmarenovering etc.) för granskning i Paris och Bryssel, att jag just då fick erbjudande om en annan utlandstjänst samt längden på uppdragen så tackade jag nej. Åtminstone för nu. Kändes lite konstigt att ha väntat i två år på att ha jobbat tillräckligt länge för att få söka för att sedan tacka nej, speciellt när det andra utlandsuppdraget plötsligt blev tillbakadraget, men jag vill ju gärna tro att allt har en mening och det känns faktiskt förvånansvärt ”osurt”.
Istället har banorna korsats och jag var ikväll på ett första möte med inspirerande kvinnor (ja, vars var ni män? Ska jag våga mig på en teori om kön och ideellt arbete? För jag sitter på en fördom). Vi kommer arbeta både lokalt och internationellt och ikväll fick vi ta del av vad några arkitektstudenter upplevt på ett projekt de gjorde med skolan förra året i Dharavi i Mumbai, Indien.
Jag ska inte ropa hej, jag ska inte ta på mig för mycket, men jag tror att jag verkligen kan ha hittat rätt med detta, här och nu. Allt leder någonvart och det är kul att äntligen få känna att perioderna och intressena utomlands har gett erfarenheter mer konkreta än bara personligen för min egen skull.
mitt boende hos en familj några veckor i Esmeraldas, Ecuador 2009.
Vandrarhem i Damaskus några nätter i augusti 2009.
30/70/#blogg100
foto: lisasvilja
En kväll med gamla barndomsvänner hemma hos en av dem som jag träffar allt för sällan trots att vi bor i samma stad igen. Som vanligt underbart mysigt och hemtrevligt trots att det numera varje gång är nån som gift sig, fått barn, flyttat, köpt hus eller någon annan typ av milstolpe i livet. När alla utom jag gått och jag blev kvar i soffan för att slippa trängas i hallen såg jag plötsligt en fin pryl jag kände igen. Tyckte först det var en fin lampa och min vän brukar ha smak och talang för att fynda begagnat, men det slog mig att denna hade jag sett denna nyligen. Och döm om min förvåning om det inte var en riktig Louis Poulsen-lampa, likadan som jag sett på produktvisningen på jobbet för bara några dagar sedan! Hon hade knipit den i it’s a house julkalender, den lyckosten. Doo-Wop är faktiskt min favorit i LP-sortimentet, som jag dock inte ska låtsas som om det hör till mitt vanliga område av kunskap men som sagt, jag fick katalogen i veckan.
Som den sanna bloggare och instagrammare jag är borde jag förstås ohejdat tagit en bild på den där den hängde så fint över ett bord med färska tulpaner, och är man hos en bloggare är ju frågan om det är okej ingen jättebomb direkt, men ett sunt tecken är att jag i glada vänners lag inte överhuvudtaget haft telefonen ur jackfickan på hela kvällen. Så jag lånar en av hennes bilder istället.
26/74/#blogg100
Johanna Westberg 