Kategori: Ammarnäs

Vår kämpande bastu

Johanna W

den har klarat sig.

Och till alla som inte fattat hur nära det var har Lisa fångat det på bild.

På bilderna då vi förgäves försökte mota undan isblocken, ser man dåvarande vattennivå. Ca 1 m förhöjd på bara någon timme. Långt över normal standard där ån är en vanlig sommar och där isen ligger.
Och vi som trodde att faran nog var över.

Nej nej.

Dock mestadels vatten och det är den ju faktiskt ganska van vid. Och vi också. Så alla dörrar, lösa pryttlar, kaminen m.m. är utplockat, bortburet och inlåst i en lada.

Men ändå.

Men det är ändå inte som -95.

Tänk att jag var med, för en gångs skull. Jag tillhör kategorin som säger ”det var ändå värre -95”.
MEN det är nära i år.

Och jag älskar brandbilen. Om jag skulle kunna flytta till sorsele för thaivagnen skulle jag lätt kunna flytta till ammarnäs bara för att bli brandman och köra den bilen.

Sommarvecka

Johanna W

Jag ligger nu i sängen och dricker morgonkaffe och äter ananas, aningen tagen efter helgen med afterwork, 70-tals battle på scharinska mellan beatles och stones i fredags, kulturnatta igår och en som vanligt lång arbetsvecka. Så en liten uppdatering följer.

Hela veckan har varit som en enda lång sommar, om det undgått någon. Och NEJ, det har INTE varit för varmt.

Skönt. Synd man jobbar, men det blir lättare även det när man kan gå ut på lunchen och man slipper ta jacka när man ska iväg på nåt möte eller så. Hoppas hoppas det håller i sig, fast alla säger att det inte ska det.
Jag tycker det är roligare att hoppas!
Och jag minns verkligen inte hur det var förra året, eller 1987, eller -94 (jo förresten då var det varm sommar för vi tog VM-brons, men det är nåt jag lärt mig, inte som jag minns) och jag tycker ALDRIG att ”det är nästan för varmt!”

Jag är glad för mitt minne, jag minns nästan alltid bara de bra sakerna. Jag tror att alla somrar varit varma.
Men det kan vara för jag aldrig haft bara fyra ynka semesterveckor på mig att maximera det hela och istället glassat runt på diverse varma ställen. Jag vet inte. Vi får se i sommar.

Veckan har varit bra, och har nu några bilder från förra helgen.
Efter att vi åkt brakade det loss med vårfloden. Jag trodde vi var safe, och att det bara gällde hemavan enligt tidningarna på måndag. Så på tisdag satt jag och var kaxig på fikat och sa att det är inte ”fjällen” som är drabbat, det är ju bara i hemavan.
Så ser jag bilder jag känner igen. Fast med lite mer vatten på än vanligt. Och en granne till brandman. Ajaj, vi hade lite vårflod vi också. Men de verkar ha den under kontroll!
Vill man följa den eller något annat som händer i ammarnäs ska man följa kinnas blogg:
http://blogg.vk.se/kinna-persson-ammarnas

hon uppdaterar lite oftare än jag. Speciellt från ammarnäs. Läste precis att hon haft över 6000 besökare under 18-21 maj! Väldigt uppskattande kommentarer om vårflodsrapporteringarna.

Så fort jag listar ut igen hur man fixar länkarna här på bloggen ska jag lägga till henne och ta bort de gamla som inte ens funkar. Jag ska uppdatera mig helt enkelt. Tänk vilken energi man får till ALLT bara det blir lite ljust!

Här kommer lite bilder

Vi flyttade boa. Egentligen undrar man vem som verkligen jobbar? Bamse kan ju åtminstone slänga sig i väggen, kolla in våran Otto där på hörnet!

Vedproducenterna.

Momme skötte markservicen som vanligt. Rätt vad det är man kommer in i storstugan så är det våffelkalas.


Och här är slutligen islossningen som höll på att ta vår bastu.


Morbror Tokig stod såklart i själva islossningen. Vi andra stod på åkanten.

Större än sorgen är glädjen att minnas

Johanna W

Så har en dag passerat i mitt liv som jag gruvat för när den skulle dyka upp….
Min kära älskade Moffe har somnat in fridfullt och kommer aldrig mer att klampa på stugbron i ammarnäs, ge mig en näverstrut när jag kommer ”hem”, fråga hur det går med studierna, snickra vackra träsaker i present eller ge mig skjortor i julklapp.

Under alla omständigheter blev det hela ett väldigt fint avslut på ett otroligt långt och fint liv. 92 år gammal och bodde fortfarande i det hus han själv byggt, med sin fru sedan snart 70 år, med fyra döttrar, 8 barnbarn och 4 barnbarnsbarn som alla mår bra. Helt klart i knoppen, bara värk som det anstår en gammal man som knappt suttit still en sekund i hela sitt liv.

Så att han till slut fick somna in stilla och utan att ha ont var nästan en lättnad. Han åkte till sjukan med magont och fick veta att det var ett brock på aortan som kunde brista närsomhelst, men att det även kunde hålla länge till.
Tack vare ödet så fick jag en idé och ville hälsa på, han blev så glad när jag ringde och berättade att min kusin Maja också ringt (och även alla andra kusiner) och det slog mig att han ännu inte träffat Majas bebis som han längtat så mycket efter.
Så det blev så att jag, Maja, Elisabeth, mamma och Macke åkte upp till Lycksele för att hälsa på honom. Inte alls för att ta farväl utan han skulle få åka hem snart. Men så blev det inte utan dagen efter somnade han in. Lycklig. Med en av mina mostrar vid sin sida.
Dagen innan hade han ringt hem till momme och varit så glad över storfrämmandet och alla samtalen från alla barn, barnbarn, svärbarn, släktingar och bekanta.

Så trots att vi alla är jätteledsna så gick det bra till slut, vi vet att han inte hade ont, vi vet att de alla gjorde sitt bästa på sjukhuset, vi vet att han var lycklig sin sista dag i livet, vi vet att han fick sin sista önskan uppfylld (att träffa lilla Elisabeth), vi vet att han hade någon hos sig när han gav sig av, och att han själv var lugn inför det som skulle inträffa.

Att få avsluta så är få förunnat och när vi efter bara någon dag fick ett kort med ”deltagande i sorgen” var det ett så otroligt fint citat skrivet på det som jag försöker bära med mig: ”större än sorgen är glädjen att minnas” (tack Challe och Marie-Anne)