Man gör bara så gott man kan…
Sliten i en muskel sedan igår, pigg men förmodligen slutkörd på energi och med nya tag på vallafronten så kände jag mig någorlunda förhoppningsfull. Skulle så gärna vilja seeda upp mig något startled till vasan, men det är inte ”bara att vara med så har man seedat sig”. Det kommer vara flera tusen där som aldrig åkt mer än någon mil, kanske inte ens åkt 4 mil totalt. Seedningstiderna styrs av segraren, banan och en massa andra konstiga räknesätt och eftersom vasan är masstart är det lika för alla. Jämställdhet i all ära, men det är alltid manliga segrare och de är ofta ganska långt före bästa dam också, på samma bana.
Man ska inte jämföra sig med eliten, men i min nu precis ett år långa skidkarriär har jag åkt fyra lopp, varav Björn Rydvall vunnit tre av dem. Och jag vet att han är dubbelt så bra som mig, senast igår gick han i mål precis när jag varvade. Det som hände sen, och det som inte funkade idag beror på utrustning. Han hade inte heller någon bra dag, vinnartiden var 2:02 idag och förra söndagen vann Markus Ottosson på 1:49 på exakt samma bana.
När Björn gick i mål när jag varvade fjärde gången gav jag upp. Ont i muskeln, hade bara stakat, tårarna brände bakom ögonlocken för jag har aldrig känt mig så dålig. När så en tjej prejade ur mig ur spåret i nedförsbacke brast det totalt. Jag bröt efter halva loppet, fem varv, visste att jag inte skulle få någon seedningstid ändå. Hade bättre tid i söndags så räcker inte den skulle inte denna räcka, även om det var sämre före. Så dåligt gick det. Och bedrövlig känsla, även om jag förstår det tar ett tag vänja sig vid nya skidor och det säkert gör sitt till att jag har svårare trycka ner ordentligt men
regnade idag, det är inte lätt. Började tänka på vad mycket annat jag skulle kunna få ut av dagen, till exempel hinna till intersport innan de stänger. Äta en extra gång. Försöka att inte tänka på att det är sju mil sedan jag gjorde ett ordentligt frånskjut. Försöka tänka att jag är sju mil närmare att kunna åka bra.
Så jag hoppade av, vill inte skada mig eller gå in i väggen totalt mentalt, så dålig är jag faktiskt inte. Jag hann till intersport innan de stängde och köpte på mig massa valla, grundvax och klister som jag nu lärt mig att jag behöver. Kändes lite som en tröst när tjejen i kassan berättade att hennes man, tidigare elitskidåkare, hade blivit inkallad i panik imorse till loppet för någons valla funkade inte. Alls.
Ännu ett långt bittert inlägg om skidåkning. Knappast uppmuntrande för någon. Men man lär så länge man lever. Och så vidare. Känns inte så just idag bara.
Johanna Westberg 