Sista dagarna på semestern spenderades i Stockholm på tillbakavägen hem, ett mer eller mindre spontanbesök med generöst erbjudande med boende på Östermalm. Mina fina väninnor som jag lärt känna från början genom twitter, som med öppna armar tog emot både mig och andra under helgen. Som ett litet kollektiv har vi varit.
Enligt dem själva, är pride-veckan och framförallt schlagerkvällen ”bättre än julafton” och dels gillar jag ju schlager, dessutom tycker jag alltid det är roligt att uppleva något som någon jag tycker om uppskattar. (Gäller även lyssna på musik, läsa en bok etc.) Utan att ha riktigt läst på visade det sig att det var massvis med artister, och även om det sas att arrangemanget var sämre än tidigare år så fick jag se allt möjligt från ”gamla” klassiker som friends med hela lyssna till mitt hjärta-koreografin och da buzz till Loreen med Euphoria.
Det spontana tog överhanden och en inbjudan till kväll med Lulegäng på fredagkväll och vara med på prideparaden på lördagen övervägde. Outfit-frågan var ett faktum och utan att fundera så mycket slängde jag ur mig en ”vi får väl göra en klänning av gladpack”. Sagt och gjort. Som mina rådfrågade vänner sa: Det är ändå omöjligt sticka ut, gå all in om du ska va med.
Jag iklädde mig i mina för sommaren till ära nyinköpta, färgglada underkläder och pyssliga och modeintresserade Simon Leisjö (lärare till yrket, skulle vilja påstå att även det har ett samband med fallenheten att hantera gladpack på ett kreativt och skapande vis) virade in mig och jag traskade genom Östermalm där en tant nån dag tidigare vänt sig och hyssjat åt mig och min vän med ”oj, här måste man visst ha hörselkåpor” på väg mot prideparaden.
Vi åkte på finest.ses flak och det var helt underbart att se alla ca 540 000 människor som stod längs Stockholms gator och vinkade, gjorde hjärtan, dansade och sjöng. En del var mindre påverkade, en del fotade som om vi vore en utställning och en del var nästan tårögda av glädje. Det är svårt att sätta sig in i hur människor som upplever utanförskap och/eller förtryck känner sig när man inte upplevt det själv, men mycket närmare kommer man nog inte att se andra människors glädje över att få tycka om vem de vill.
Jag är glad att jag blev medbjuden, tacksam för all fin respons jag fått och önskar verkligen från djupet av mitt hjärta att fler vågar följa sina hjärtan. All kärlek är bra kärlek.
Fler bilder finns hos de jag hängt med: Simon, Camilla och Johanna som alla bloggar på finest.
