Momme sa häromdagen att jag behöver inte ha bråttom hem. Det har jag inte vill jag lova.
Lugnet har lagt sig här. Laddar batterierna för fullt.
Jag sitter och jobbar, men hinner ändå massa annat på dagarna, ingenting som stör. Hur ofta får man känna så? Jag är säkert efterlängtad nånstans, och jag är glad för den vetskapen. Men jag saknas just nu ingenstans. Bara jag som styr. Skulle säkert bli less rätt fort, men dit har jag inte kommit än. Jag lever i en Micke Blomqvist-i-stugan-bubbla.
Idag har vi varit på affärn, min moster och jag. Och på vägen såg vi en gammelmorbror va ute å skotta, så vi stannade och hjälpte honom. Vi hade inte bråttom.
Han skottade för han skulle också till affärn. Imorgon.
Och det snöar, och jag har åkt skidor igen och igen. Gick så urkasst igår så jag kunde inte låta bli idag.
Och nu ikväll har jag städat och skurat med såpa, så imorrn när jag vaknar luktar det rent.
kära skidor, vad gör ni med mig? Det känns som om tiden står stilla när vi ses.
och såhär ser det ut mest hela tiden
Johanna Westberg 
Låter såå skönt!!