Byn där vägen börjar

Godmorgon

Så är jag äntligen ända hem. Långt upp, långt in. Där vägen börjar som byborna väljer att kalla det.

Kärt återseende av lillvalpen som numera är ganska stor, men som ändå ville mysa och leka med mig hela tiden.

Blivit uppdaterad på allt de gjort fint under sommaren, vår nya gästsovstuga och vår ”stuga” ca 7 km bort. Varje år har vi en arbetsvecka, för att ta hand om hemmanet, och i år var allt fokus på den lilla stugan och de har slitit som djur.

Kanske på ett sätt bra att jag inte var med, hade i och för sig varit trevligt att få passa barnen eftersom det hade varit det enda jag kunnat göra (det är jag avis på varje år när energin tryter och ”hotar” med att jag ska ha minst tio barn och vara mammaledig jämt och de andra bara skrattar åt mig, lite menande. Låter mig hållas) Och hade jag inte varit i spanien hade jag ju knappt kunnat göra nånting, kan inte köra bil t.ex. Inte fixa något hemma. Det är inte alls så katastrofalt synd om mig, men såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag inte gav efter för det-kanske-inte-är-så-smart-att-åka-borde-tänka-på-hälsan/mig själv/kroppen.

Men så tänker man väl alltid när det gått bra.

Alla har nu åkt, så även föräldrar, katt och valp, och det är nu jag och alla mina mostrar kvar bara.

Sitter och pustar ut efter en bastu med en av dem. En annan av dem ville inte släppa flowet vid vedklyven….

Laddar batterierna ännu mer inför en härlig jobbstart, en grym höst och ett helt arbetsår som faktiskt känns riktigt roligt och utmanande. Jag är full av (tids)optimism som vanligt och känner mig äntligen som mig själv. Behövde ut och rasta luffarsjälen lite bara.