Jag har ikväll sett en av kanske världens främsta gitarrister. Helt allena spelar han som en kvartett och sköter mellansnacket humoristiskt, slänger in lite sång, håller en kort gitarrlektion och det märks att han har kul.
Han berättade om sin ”lyckade olycka”, när han var liten och lärde sig spela genom att lyssna på radio och skivor men ingen TV eller dylikt och helt enkelt aldrig hade förstått att det var en separat person som spelade bas. Han trodde det ingick i kompgitarrens roll, så han klurade ut och lärde sig det. Det var så det började, hans sätt att spela, och på den vägen är det.
Ett fullsatt folkets hus fick 53 år senare under två och en halv timme njuta av fortsättningen.
Några låtar från hans senaste skiva med eget material som heter little by little med låtar om bl.a. en kvinnas hjälparbete i tanzania och en annan om de amerikanska indianerna varvades med hans kända ”klassiker”- covers på kända låtar, Beatlesmedley och guitar boogie.
Det hördes ett och annat ”bara hem och träna nu då” mumlandes bland den utströmmande publiken och ja, jag var en av dem.
Johanna Westberg 