Johanna Westberg

Que me dejen en paz.

Snart har jag klarat dessa vattenfria timmar, det var tydligen bara till 14.

Undertiden har jag inte alls gjort så mycket som jag tänkt på rapporten som Josse lovat läsa idag över en fika på Mekka.
Vi får nog fika ganska mycket för den är nästan 40 sidor lång och lika mycket bilagor, plus att jag måste rita en eller flera jättestora bilder. Hej och hå.

Har även i det förbjudna tidsfördrivet hittat en funktion på facebook som kan uppdatera bloggen där. Såg att Jens lagt en länk till sin resedagbok. Får väl se om det funkar. Men alla behöver ju inte veta allt hela tiden.

Igår fick jag syn på en lapp på bordet att vattnet skulle stängas av onsdag den 14 januari mellan 09 och 16 och jag tittade förskräckt på klockan och såg att den var ca tre minuter i nio. Jag började frenetiskt att fylla vatten i allt jag kom på för jag hade ingen lunchlåda, inte ätit frukost, druckit kaffe etc. medan jag tänkte så det knakade ifall det verkligen var onsdag och om isåfall det var den 14 denna vecka. Jag kom till slut på att det var tisdag så jag hade vatten.

Jag fick därför en anledning imorse att släpa mig ut på morgonpromenad och lyssnade på morgonradio, flamsigt värre, (har jag börjat bli gammal då?) och ta en dusch innan kl. 09.

Underbar start på morgonen och jag var rätt nöjd med mig själv att jag hunnit, kommit ihåg, duschat innan, fyllt två hinkar till toaletterna m.m. tills jag kom att tänka på Gaza. Där är de glada för 3 timmars vapenvila för transporter av humanitära nödvändigheter eller vad det politiskt kallas. Och då slutar ändå inte Hamas alltid att bomba.

Där har man inte haft vare sig vatten, el eller mediciner på flera månader. Jag känner många palestinier, faktiskt flertalet av alla jag känner i Jordanien är palestinier för det är till Jordanien de flesta flyttat i de två stora krigsomgångarna, samt däremellan.
Och jag har sett muren.
Jag minns att jag var gripen av Berlinmuren när jag var liten och den föll, jag kunde som inte fatta det. Och när jag var i Jerusalem var det klagomuren som gjorde störst intryck på mig. Det är nåt med mig och murar.
Men den här, det förstod jag inte ens att det var en mur förrän någon påpekade det. Jag antog att det var bara ytterligare en gränskontroll med rigorösa säkerhetsinstallationer och taggtrådsrullar på.

Det är inte lätt att förstå konflikten, det gjorde jag inte heller förrän jag åkte till Jordanien. Det händer så mycket överallt, att man har svårt att få isär det. Och egentligen hänger mycket ihop. Jag håller på att bli en riktig hobbynörd på utrikespolitik, internationella relationer, religion och historia.

Så till alla er som läser detta, och speciellt ni som bor på rödäng eller drabbas av denna vattenavstängning, idag den 14 januari 2009 mellan 09-17 kan vi väl åtminstone tänka på de som är i Gaza och inte har något vatten alls förutom när Israel slår på det för syns skull eller för att undvika hamna under de lägsta gränserna för humanitära rättigheter.
Vi har vatten, och det är drickbart. Och om vi vill så kan vi få det varmt också, i princip hur mycket som helst. .
Och för alla som inte kan relatera till Gaza, tänk på de europeer som dör p.g.a Ryssland och Ukrainas gaskrig.
För vi har även el. Och nästan aldrig strömavbrott och isådanafall så har vi batterier. De finns att köpa och vi har pengar.

Min redovisning har blivit skjuten både fram och tillbaka, men äntligen är den åtminstone spikad. Det blir till att vara hemma och redovisa för kommunen först, så egentligen är inte tempot så mycket lägre, men stressen känns otroligt mycket mindre. Igår läste jag äntligen ut en bok till spanskakursen och skrev recensionen, och när jag gick och la mig på kvällen såg jag boken "aprilväder" av Viveca Lärn (de där om Saltön) som jag fått i födelsedagspresent och då kändes det bara trist för det kändes som jag aaaaaldrig skulle ha tid att läsa den. Men igår så låg inte min spanskabok där och väntade på mig utan jag kunde hugga in på fortsättningen för Saltöborna! Så glad jag blev. Och så skönt att jag blir glad för sånt igen. Det har varit mycket annat nu ett tag.

Hade en superdag igår, då jag först gick på akupunktur vilket numera kan konstateras hjälper mot min huvudvärk och "axelvärksillamående". Sedan hade jag bara på agendan att läsa klart boken till spanskan, och den var jättebra så det var inga problem, går bara långsamt att läsa på spanska. (Odjurens stad av Isabel Allende, ungdomsbok men som á la Harry Potter kan läsas av vuxna) Men varje gång det kom upp en tanke om rapporten, bilagor, planscher etc. sköt jag dem bara och var faktiskt tvungen att läsa. Tänk att vara bokrecensent, eller jobba på förlag kanske, att bara läsa hela dagarna. Tänk den söndagskvällsångesten: "Åh nej, imorgon är det måndagmorgon och jag som har så mycket att göra i veckan, jag måste läsa ut hela Liza Marklunds nya bok…."  Ja, tack!

På eftermiddagen igår utnyttjade jag ett presentkort på en ansiktsbehandling på Wilmas som jag fått i julklapp av mamma och pappa, på Wilmas. Jättegullig tjej som inte ville sälja på mig nåra krämer och som fattade direkt vad som behövdes och vad jag ville ha. Super! Tack mamma, pappa och Pernilla!

Kvällen var pricken över i, då blev jag bjuden på indisk resturang av Josse som present på födelsedagen. Åt supergott och delade på en flaska rött och gick sedan vidare till Lottas för en espresso/öl (fel val att ta espresso på Lottas i konkurens med all öl kan jag intyga, men jag var proppis)
Varför gör man inte sånt oftare? Behöver vakren bli dyrt eller sent. Eller blir det bara jobbigt då? Och inte så kul? Det kanske är som alfons åbergs farmor säger om jul, att man måste ha lite tråkigt emellanåt för att uppskatta det roliga.

Jag vaknade imorse (av alarmet visserligen) kl. 07.30, pigg och glad som en lärka och utan minsta ont i vare sig huvudet eller magen. Fantastiskt.

Vi har tagit farväl av vår älskade moffe. Det blev en så otroligt fin dag så det kan inte finnas något bättre slut. Såklart var det jättejobbigt och hela ammarnäs kyrka var fylld av människor som var uppriktigt jätteledsna. Där var förutom vi barn, barnbarn och barnbarnsbarn med respektive mågar och annat, bybor, postkvinnan, storvindelns församling, fosterbarn, extrabarn, vänner, nära vänner, ännu närmare vänner, mommes alla släktingar etc.
Det som är så fantastiskt är att moffe inte hade någon släkt där förutom oss som är i rakt nedstigande led hans familj, övriga vi är släkt med är via momme. Inte förrän på ålderns höst, jag gissar ca 10 år sedan men jag minns inte riktigt, fick han kontakt med sin biologiska släkt i småland. Han var en oäkting som skickades bort och hans mor Agnes dog, indirekt, av sorg. Han kom till ammarnäs som fosterbarn men sedan hans fosterpappa hängt sig i en gran (och moffe hittat honom) och hans fostermor dog i sjukdom bara något år senare så fick han återvända till stockholm. Han var ett barnhemsbarn, en oäkting, en överlopps och han hade minsann ingen lätt uppväxt. Men han älskade sitt ammarnäs och återvände dit, träffade mormor Elna från Storsjö och resten är historia.
Jag tänker på alla begravningar där det sitter folk för att de måste av samvetsskäl, t.o.m. när vi letade vett och etikett för begravningsklädsel så stod det angående vit slips att "det är bara de närmast anhöriga…. beroende på relation…. har man ej träffat den avlidne behöver man ej bära vitt" !!
Att sådant ens händer är ju sorgligare än begravningen i sig, men så var det inte i detta fallet. Ingen av dessa människors kärlek, respekt eller förtroende hade morfar fått gratis. Han kom till Ammarnäs som en handelsvara för 800 kr och blev en "Stolpe i byn" som en av byborna så fint beskrev det.
Denna dag slöt alla upp i kortege ända från Ammarnässkylten för att följa med kistan till kyrkan och inte ett öga var torrt genom begravningen.
Och vi barnbarn gjorde något som kändes svårt innan, men när första psalmen spelats och begravningen satt igång kändes helt omöjligt: Vi sjöng.
Vi sjöng för moffe och för momme, för hon önskade det. "Oändlig nåd" mer känd som Amazing grace, Sveriges populäraste psalm tydligen, och det gick bra och det var det vackraste momme hört. (Tur, men inte oväntat)
Sedan var det vi barnbarn och mågarna som bar kistan till den sista viloplatsen och vi fick en liten stund för oss själva innan vi gick till samegården för fika. Där gjorde våra smörgåstårtor succé och räckte till och alla telegram lästes upp och många minnen och anekdoter framfördes. På det hela väldigt, väldigt vacker dag.

Min morfar var religiös sedan en frälsningsupplevelse i unga år, och jag har alltid funderat hur sånt känns. På allra senaste tiden har jag blivit allt mer intresserad av religioner och alla varianter, som tröst, som maktmedel, konflikter, hur det påverkar människor etc. och jag önskar jag pratat mer med moffe, nu när jag förstått hur han varit nästan en andlig vägledare för många. Men han har aldrig tvingat oss, aldrig försökt få oss att tänka eller tro något mot vår egen vilja eller intresse. Jag vet inte, men jag tror han tyckte det skulle vara ens egen frälsningsupplevelse, ens egen insikt som skulle ta en till tron. Och med allt som hänt nu senaste, hur hans sista dag blev så börjar man faktiskt undra om det inte finns någon eller något annat. Och är inte han i himlen så finns ingen himmel. Men som en fantastisk kvinna sa när hon fick hans dödsbud: "Jamen då får änglarna roligt!"