Johanna Westberg

Puh! Så var det avklarat, det första löppasset. Det gick inte så bra som förväntat men jag tog mig ju igenom det utan större problem annat än att benen kändes lite tröga och det kändes som jag hade sten i magen och eld i lungorna och efter ett tag även en välbekant kniv i sidan…. Men det va skönt att komma ut och ännu skönare att komma tillbaka!

Nu är det kulturnatta som gäller.

Det skulle vara sol idag var det tänkt. Jag skulle fortsätta fly från pluggandet med undanflykten att jag läser utomhus samtidigt som jag jobbar på brännan, jag skulle slipa klart byrån jag ska måla om, jag skulle börja löpträna, jag skulle glassa runt på stan på alla kulturevenemang som hör till kulturnatta…. Så blev det dåligt väder.
Det är inte jättedåligt så det är bara en dålig ursäkt för att inte fara ut och springa. Och har faktiskt kommit igång med pluggandet rätt bra, enda ångesten är att det är ofantligt mycket mer än jag hade hoppats på.
Jag har gjort litegrann medan jag rest men om vi räknar med att jag har åtminstone hälften kvar + repetering och den mest ambitiöse i vår klass höll på i två månader med alla instuderingsfrågor så ger det mig en arbetsbörda på ca en månad. Jag har… fem dagar. Det får bli lite skummande av vissa kapitel ser det ut som.

Idag börjar min löpträning och jag är taggad till tusen! Ska först gå 2 minuter och sedan springa 11 min. Därefter ta en kort paus och springa 11 minuter hemåt och sedan gå sista biten, som då borde va ytterligare två minuter. Allt enligt programmet. Det känns överkomligt.

Så fick jag den slutgiltiga inspirationen för att börja löpträna. Maria ska springa halvmaraton.
Annars har jag mest träffat kanadensare som springer tävlingar, senast var det de två kanadensiskorna i inka-gruppen som sprungit halvmaror.
Jag som trodde jag skulle komma hem höghöjdstränad och flyga runt elljusspåret på rödberget kom hem med magsjuka och ett infekterat sår på benet och har inte kunnat springa en meter och riktigt försoffat mig.
Provade mina gamla jeans sen gymnasiet imorse av en slump och de passade INTE. Inte ens i närheten. Och när jag hade min hittills enda riktiga gå-upp-i-vikt-period i england så växte jag ur dem men kunde sen ha dem igen. Så jag har nog smugit mig till en annan kroppsform de senaste åren. Men jag trivs med det! Byxorna får åka istället.
Dock så har jag alltid så gärna velat kunna springa långt, en mil är som en dröm för mig, men jag har alltid hatat det.
Så nu idag när Maria bad om tips på löpprogram hittade jag ett där man kunde välja nivåer:

nybörjare/ovan motionär – 12 veckor från 0 till 1,5 mil!

sen fanns även alternativen om man vill fortsätta:
van motionär – 24 veckor till 2,1 mil, dvs. en halvmara
maraton – har inte ens vågat titta på programmet.

Så jag laddade ner, skrev ut och tänk, det börjar på en lördag! Så imorgon börjar jag banne mig. Tänkte få ha självförtroende nog att hoppa in på vecka 4 eller 5 åtminstone. Jag tror jag tappar intresset om jag ska gå i flera veckor först.

http://www.maxim.se/content/se/traningsprogram/lopprogram_%E2%80%93_nyborjareovan_motionar

Vem hänger på??

Jag måste ha vistats tillräckligt med läskiga saker eller utmanat mig själv tillräckligt utan att ha riktigt märkt det. Idag har jag lite lojt motat bort en rätt äcklig spindel på altanen där jag satt så den inte skulle springa upp på mig, och idogt pixat bort en annan liten spindel som envisades med att springa upp på mina bara ben hela tiden. Och nu har jag snart sett ett avsnitt av Grey’s anatomy (sjukhusserie) utan att blunda eller stänga av. Vad har hänt? Är jag botad mot livslånga fobier?
Jag behöver nog inte ens fundera på hur det gick till, men det var inte avsikten med min resa utan kom som en välkommen bonus!

Så visade det sig att det inte var slut på mitt elände som jag som tur är kan inse är relativt litet. När jag kom hem åkte jag till VC för att kolla att jag inte hade med mig nåt hem, i magen, i mitt fula bettsår eller nåt annat och har inte hört något sen dess. Har lite ont i magen och är uppsvälld och så, men förra gången (ja, jag är ju inget blåbär på området direkt) så skulle det bara läka ut och det var vad läkaren sa denna gång också.
Tills han ringde igår. Och frågade om jag hade tid att prata en stund, detta skulle anmälas till smittskyddsenheten enligt smittskyddslagen. Enda kännedom jag har om det är att man måste anmäla klamydia och HIV.
Dock visade det sig inte vara så farligt utan denna typ av infektion behandlas med engångsdos och sen är man kvitt det, och om man inte gör det så kan man gå runt med den hur länge man vill. "De små" kommer inte att dö, men inte jag heller.

Dock visade detta sig så ovanligt att västerbottens läns landsting inte har detta i lager, varken på apotek eller kliniker. Så jag som "allmänfarlig" får inte behandling förrän tidigast fredag vid lunch, när helgdag passerat och apoteket hunnit packa upp sina varor ("för vi kan ju inte veta i vilken kartong just din medicin ligger i, det måste du förstå" – "ok, men jag kommer när ni öppnar och står här och sprider smitta medans jag väntar, ha!")

Så teoretiskt hade jag kunnat få tag i medicinen igår om jag bara känt någon som kunnat ta sig till ett välutrustat sjukhusapotek, typ en granne till karolinska, som sen kunnat posta mig det i ett vanligt kuvert. För i detta land kommer ju posten fram dagen efter, även om det är medicin i. Det kommer förmodligen fram även om man kan känna på kuvertet att det är medicin i.

Så är det att bo i Norrland och ha en tropisk sjukdom. Resultatet i vårt avlånga, isolerade land blir att folk blir ohemuliskt rädda att bli smittade. Jag vet inte hur många som skämtat (och på allvar inte träffat mig) första veckan om att jag kanske har svininfluensan, trots att inte ett enda fall brutit ut i Peru, jag inte har några symptom och om man får det så är det ändå bara som en vanlig influensa än så länge, som förmodligen är bättre att ha haft och utvecklat lite antikroppar mot ifall den kommer tillbaka i värre form.

Jag lider inte speciellt mycket av denna maginfektion mer än att jag lider fruktansvärt av att jag nu inte kan åka till ammarnäs i helgen som jag längtat så mycket efter. Risken är minimal att man ska smitta någon men den sista jag vill ska få det är mormor och trots allt är gamla mer mottagliga. Och om det tar tre dagar för mig att få tag i medicin i Umeå som ändå har Norrlandsregionens universitetssjukhus, en vecka efter provtagningen, då vill jag inte tänka på hur länge min lilla momme skulle behöva ha magsjuka om hon drabbades och väntade på medicin.
Jag tror inte hon skulle oroa sig, framförallt inte när min läkarkusin sagt att det är minimal smittrisk och hans ord gäller alltid, men jag skulle få gå runt och känna mig som en skurk och alla skulle få ont i magen och skämta med mig om att jag kanske smittat dem. Och vilja googla på sjukdomen. Och på inkubationstider. Och ringa Jonta själva. Och ringa sjukvårdsupplysningen. Igen.

Så jag stannar hemma. Jag isolerar mig frivilligt trots att jag inte behöver, det räcker med de reaktioner jag fått hittills från de som vet om att jag är sjuk.

Det var en tröst att prata med sjukvårdsupplysningen där kvinnan faktiskt gjorde lite narr av den typiska svensken som alltid oroar sig för mycket. Det som ingen här hemma vet är vars jag faktiskt har varit, hur det såg ut på mitt dagis, att alla barnen hade diarré och detta är en av de vanligaste åkommorna att gå runt med, hur toaletterna såg ut, hur det var på inka-leden, att inte ens buteljerat flaskvatten alltid är rent, att jag inte duschat eller tvättat mig i varmvatten mer än en handfull gånger på tre månader. Det är så det smittar, inte via luften, blickar, kramar, telefonsamtal, fika-stunder etc.
Har man varit där känns smittrisken i Sverige minimal och hysterin en aning överreagerad men jag kan förstå också, alla har ju sin verklighet att relatera till.
Jag är fånigt rädd för att jag skulle få HIV om jag åkte till Afrika så jag är inte mycket bättre själv. Men ni som tror att ni ska få svininfluensan eller något annat tropiskt i Umeå, skärp er.
Det finns en anledning att man får det DÄR och inte härhemma, och att epidemier ytterst sällan bryter ut i Sverige. De fall som påträffas har i princip alltid smittats utomlands. Det dör folk varje år i Sverige av VANLIG influensa!

Om jag gick ut och berättade att den enda biverkningen av sjukdomen är att man kan gå ner i vikt kanske det skulle bli annat ljud i skällan?

Nu är det dags för mig att sluta klaga på det svenska samhället och svenskarna, jag har trots allt kommit hem för att jag längtade efter det. Men jag ska flytta söderut, dit man kan bila till medicinfabrikerna i Tyskland snabbare än apotekets kommunikationsvägar. Och jag måste ringa momme och berätta att jag inte kan komma men jag får en klump i halsen varje gång och hoppas att det ska hinna ringa nån innan som trollat fram medicin åt mig.