Kategori: Umeå

Vi har tagit farväl av vår älskade moffe. Det blev en så otroligt fin dag så det kan inte finnas något bättre slut. Såklart var det jättejobbigt och hela ammarnäs kyrka var fylld av människor som var uppriktigt jätteledsna. Där var förutom vi barn, barnbarn och barnbarnsbarn med respektive mågar och annat, bybor, postkvinnan, storvindelns församling, fosterbarn, extrabarn, vänner, nära vänner, ännu närmare vänner, mommes alla släktingar etc.
Det som är så fantastiskt är att moffe inte hade någon släkt där förutom oss som är i rakt nedstigande led hans familj, övriga vi är släkt med är via momme. Inte förrän på ålderns höst, jag gissar ca 10 år sedan men jag minns inte riktigt, fick han kontakt med sin biologiska släkt i småland. Han var en oäkting som skickades bort och hans mor Agnes dog, indirekt, av sorg. Han kom till ammarnäs som fosterbarn men sedan hans fosterpappa hängt sig i en gran (och moffe hittat honom) och hans fostermor dog i sjukdom bara något år senare så fick han återvända till stockholm. Han var ett barnhemsbarn, en oäkting, en överlopps och han hade minsann ingen lätt uppväxt. Men han älskade sitt ammarnäs och återvände dit, träffade mormor Elna från Storsjö och resten är historia.
Jag tänker på alla begravningar där det sitter folk för att de måste av samvetsskäl, t.o.m. när vi letade vett och etikett för begravningsklädsel så stod det angående vit slips att "det är bara de närmast anhöriga…. beroende på relation…. har man ej träffat den avlidne behöver man ej bära vitt" !!
Att sådant ens händer är ju sorgligare än begravningen i sig, men så var det inte i detta fallet. Ingen av dessa människors kärlek, respekt eller förtroende hade morfar fått gratis. Han kom till Ammarnäs som en handelsvara för 800 kr och blev en "Stolpe i byn" som en av byborna så fint beskrev det.
Denna dag slöt alla upp i kortege ända från Ammarnässkylten för att följa med kistan till kyrkan och inte ett öga var torrt genom begravningen.
Och vi barnbarn gjorde något som kändes svårt innan, men när första psalmen spelats och begravningen satt igång kändes helt omöjligt: Vi sjöng.
Vi sjöng för moffe och för momme, för hon önskade det. "Oändlig nåd" mer känd som Amazing grace, Sveriges populäraste psalm tydligen, och det gick bra och det var det vackraste momme hört. (Tur, men inte oväntat)
Sedan var det vi barnbarn och mågarna som bar kistan till den sista viloplatsen och vi fick en liten stund för oss själva innan vi gick till samegården för fika. Där gjorde våra smörgåstårtor succé och räckte till och alla telegram lästes upp och många minnen och anekdoter framfördes. På det hela väldigt, väldigt vacker dag.

Min morfar var religiös sedan en frälsningsupplevelse i unga år, och jag har alltid funderat hur sånt känns. På allra senaste tiden har jag blivit allt mer intresserad av religioner och alla varianter, som tröst, som maktmedel, konflikter, hur det påverkar människor etc. och jag önskar jag pratat mer med moffe, nu när jag förstått hur han varit nästan en andlig vägledare för många. Men han har aldrig tvingat oss, aldrig försökt få oss att tänka eller tro något mot vår egen vilja eller intresse. Jag vet inte, men jag tror han tyckte det skulle vara ens egen frälsningsupplevelse, ens egen insikt som skulle ta en till tron. Och med allt som hänt nu senaste, hur hans sista dag blev så börjar man faktiskt undra om det inte finns någon eller något annat. Och är inte han i himlen så finns ingen himmel. Men som en fantastisk kvinna sa när hon fick hans dödsbud: "Jamen då får änglarna roligt!"

En sån födelsedag, så många gratulationer! Jag fick minst 15 sms, minst 5 samtal och jag vet inte hur många inlägg på Facebook. Till slut blev det svårt att hinna svara på allt! Jag ska se till att höra av mej på allas födelsedagar och återgälda istället.
Roligt att så många kommer ihåg en och hör av sig… Köpte en present till mig själv, min länge efterlängtade sydamerikaresa! Wihoo, det blir spännande. 102 dagar. Fem länder. (minst, tänk om jag skulle komma mej till galapagosöarna eller titicacasjön i bolivia också?)
Otroligt nöjd vad jag får med i paketet, stort tack till Frida på kilroy som verkligen visade sig vara en mästare på att boka flyg!
Så den 2 februari bär det av… egentligen den 1 med det obligatoriska "ta sej från norrland till stockholm och sova på arlanda"-planet kvällen innan. Jag har ofta tyckt det är lite konstigt att det är pite havsbad som upprättat hotellkonceptet "rest and fly" på arlanda men egentligen är det ju inte konstigt alls. Det är folk från pite som behöver det. och jag, om jag inte varit så snål. Det finns ju bänkar….

Fikade med farmor och sen på kvällen kom familjen från ammarnäs och hade köpt med sig pizza som vi mumsade på, skålade i flytande persikogodis och åt kladdkaka till efterrätt. Bättre än så hade jag inte kunnat önska mej!
Lite less på julmat, fikande, stora middagar, sötsaker och annat så det blev perfekt. Och lite presenter också såklart.

Ja, var jag inte vuxen förrän nu så är jag det definitivt från och med idag. Halvvägs till 50. Fjärdedel till 100. "halvvägs" till 30! Den känns värst! Men om jag tänker på hur mycket jag gjort under bara det senaste året så är jag inte orolig, jag kommer hinna mycket innan jag ens är trettio.

Tack alla som redan skickat och grattat, framförallt mina kära kära rödängsflickor! Kl. 9 imorse hade redan fyra st hört av sig, långt innan någon familj, släkting eller annan vän. Tänk att ha ett sånt kontaktnät sedan man var liten som aldrig riktigt går ur….Tack för att ni finns!

(men första smset av alla var faktiskt min vän sen jordanienäventyret, från Serbien… det är inte heller helt fel med vänner så långt borta som kommer ihåg en!)

Jag har lyxat på morgonen och ätit en riktig gofrulle och nu är det hög tid att fortsätta från där jag slutade igår med projektet. Är roligt nu!

Så har det varit jul igen och även nytt år. God fortsättning till alla som läser.
Blev en väldigt lugn och mysig julafton, en opretentiös julhelg överlag för alla stressade och ledsna själar och sedan en sväng upp till Ammarnäs över nyår. Där är ingenting sig likt och ändå som vanligt. Ingen moffe men väl momme, byggprojekt, kakor, kaffetider och skidåkning.
Som väntat inget vettigt gjort och jag bestämde mig tidigt för att åka hem några dagar och jobba på projektet, försöka boka sydamerikaresa och landa lite och vara ifred. Som jag och min vän Ingo en gång konstaterade så är det med roliga saker som med matte, fast tvärtom. Istället för minus minus blir plus, så blir plus plus minus. För mycket av det goda blir helt enkelt för mycket. Och efter att ha bott hos mamma och pappa, dessutom med lillebror, hela hösten, alla har massor på sina jobb och skola, en stor sorg och sedan jul…. Då blir det trångt när man ska vara i en liten stuga och var man än vänder sig finns ens älskade släktingar som man bara vill vara med. Ingenstans finns att vara ifred och man vill inte det heller. Att vara i ammarnäs är att umgås med nära och kära.
Så jag åkte hem och har nu brett ut mig över hela köksbordet och ska inte plocka bort på flera dar, åka och träna lite och sen köpa bara sånt som jag är sugen på, äta framför TVn och sen fundera hur jag ska spendera min födelsedag imorgon i all ensamhet och enkelhet. Och det är inte det minsta sorgligt utan väldigt skönt! Kanske kommer mamma och pappa hem på kvällen, kanske inte. Brorsan och/eller några kompisar vill förhoppningsvis äta lite god mat med mig och jag tänkte baka en kladdkaka. Farmor ska få komma och fika och sen får jag ägna resten åt mitt projekt. Har kapitulerat inför uppgiften att lära mig nya program och sitter nu med kära gamla archiCAD och ritar upp, enkelt och snabbt med ett leende på läpparna! Äntligen känns det som att jag kan nånting, och den känslan ska jag försöka hålla kvar tills detta projekt är slut!

Så har en dag passerat i mitt liv som jag gruvat för när den skulle dyka upp….
Min kära älskade Moffe har somnat in fridfullt och kommer aldrig mer att klampa på stugbron i ammarnäs, ge mig en näverstrut när jag kommer "hem", fråga hur det går med studierna, snickra vackra träsaker i present eller ge mig skjortor i julklapp.

Under alla omständigheter blev det hela ett väldigt fint avslut på ett otroligt långt och fint liv. 92 år gammal och bodde fortfarande i det hus han själv byggt, med sin fru sedan snart 70 år, med fyra döttrar, 8 barnbarn och 4 barnbarnsbarn som alla mår bra. Helt klart i knoppen, bara värk som det anstår en gammal man som knappt suttit still en sekund i hela sitt liv.

Så att han till slut fick somna in stilla och utan att ha ont var nästan en lättnad. Han åkte till sjukan med magont och fick veta att det var ett brock på aortan som kunde brista närsomhelst, men att det även kunde hålla länge till.
Tack vare ödet så fick jag en idé och ville hälsa på, han blev så glad när jag ringde och berättade att min kusin Maja också ringt (och även alla andra kusiner) och det slog mig att han ännu inte träffat Majas bebis som han längtat så mycket efter.
Så det blev så att jag, Maja, Elisabeth, mamma och Macke åkte upp till Lycksele för att hälsa på honom. Inte alls för att ta farväl utan han skulle få åka hem snart. Men så blev det inte utan dagen efter somnade han in. Lycklig. Med en av mina mostrar vid sin sida.
Dagen innan hade han ringt hem till momme och varit så glad över storfrämmandet och alla samtalen från alla barn, barnbarn, svärbarn, släktingar och bekanta.

Så trots att vi alla är jätteledsna så gick det bra till slut, vi vet att han inte hade ont, vi vet att de alla gjorde sitt bästa på sjukhuset, vi vet att han var lycklig sin sista dag i livet, vi vet att han fick sin sista önskan uppfylld (att träffa lilla Elisabeth), vi vet att han hade någon hos sig när han gav sig av, och att han själv var lugn inför det som skulle inträffa.

Att få avsluta så är få förunnat och när vi efter bara någon dag fick ett kort med "deltagande i sorgen" var det ett så otroligt fint citat skrivet på det som jag försöker bära med mig: "större än sorgen är glädjen att minnas" (tack Challe och Marie-Anne)