Nu när det är snömoddigt tänker jag på en speciell liten bil. Bilen Fritz, som vi många känner som liten och röd och som har hängt med ett tag. Häromveckan hade jag uppdraget att sköta om hans (hens?) datumparkering i Stockholm, vilket för en norrlänning som inte ens behövde fickparkera på uppkörningen var lite utav ett spänningsmoment.
Klockan var kring tio på kvällen så de flesta platser var redan upptagna och inte en själ var ute. Det visade sig att Fritz var totalt insnöad och inplogad i vägkanten och med en sketen plastskyffel från trapphuset fick jag skotta, prova köra ut, skotta, prova köra ut. Fritz bara spann och spann. Inte ens med typ 2 cm snövall kring hjulen var hen nöjd, fick inte fart därifrån gatukanten. Gungade lite med gasen, spann. Efter säkert en halvtimme ser jag plötsligt en person närma sig och säga ”behöver du hjälp?”
– ”Jaa, tack! Vad snällt, du får jättegärna putta på lite!”
– ”Nejmen vi byter plats”
– ”Ehh..Näe, du behöver bara putta på jättelite, kommer komma loss av ingenting.”
Ett barn hade kunnat putta oss över den lilla snögropen kring hjulen. Tänker den här snubben att han är bättre än mig på att köra bil eller? Varför skulle det gå bättre om han körde?!
– ”Du får min telefon som pant”
– ”Nejtack. Putta bara”
– ”Asså jag försökte bara hjälpa till!” sa han med sur, förmodligen besviken, röst och stövlade iväg.
Så hade jag alltså värjt mig från att behöva ringa hem till min bästa kompis och berätta att hon hade en ny smartphone.
Tillfället gör uppenbarligen tjuven, men inte blir det speciellt bra tjuvar.
4/96/#blogg100
Johanna Westberg 