Johanna Westberg

Sitter i ofrivillig karantän i väntan på magsjuka/vinterkräksjuka…. Äter tio vitpepparkorn om dagen och håller tummarna. Än så länge är jag frisk men det har inte ens gått två dagar sen jag utsattes direkt hög smittorisk. Så jag bidar min tid, tänker att pizzan jag åt nyss kan ha varit sista måltiden på ett tag, lyxar med lite lussebullar och choklad för att "bunkra upp utifall att" etc. På nåt sätt njuter man nästan mer när man vet att det kan vara sista gången på ett tag.

Dock tycker jag att jag har gjort mitt på magsjukefronten sedan jordanien. Förhoppningsvis har jag blivit resistent eller immun (är det samma sak?) men logiken säger väl att jag om någon, världsmästaren i magsjuka, borde drabbas.

Rätt seg både idag och igår så det känns inte så farligt att sitta inne, har mycket i skolan också så jag tänkte sitta och skissa på mitt förslag framför idol och äta chips med dipp. För det kan ju va sista gången jag äter på ett tag.

Så har jag betat av ytterligare en spanskatenta. En i fredags, en idag, en nästa tisdag och sista nästa lördag. Så inom loppet av 15 dagar har jag 4 tentor, det är inte friskt. Men det är inte alls så farligt som det låter, jag har tentat av delar som jag läst/lärt mig i barcelona men som jag inte har på papper. Vissa tentor måste jag plugga till, t.ex. fonetik och realia, andra går det inte att förbättra så mycket här genom att plugga t.ex. uttal och skrivande.

Så med det i ryggen, en lunchpaus med zlatan-dokumentären "Rene möter cirkus Zlatan" så är det dags för projekt badhus igen.

Nu får man börja spela julskivor, dricka glögg och äta lussebullar. Har tullat på alla punkter i förväg men ser icke desto mindre fram emot en ökning nu i december. Fick en dråplig start på vår planerade julmys-med-släkten-helg då först min "lilla" kusin som inte följde med till Umeå kör av vägen på väg till momme och moffe och ringer och är hel och oskadd (inklusive hunden som var med) men såklart jätteskakad. Och ingenting kan vi göra härifrån, förutom att ringa. Om det bara funnits täckning. Men det finns det inte på hela sträckan på ammarnäsvägen så han var stundtals bortom radioskuggan. Och när så hans familj skulle börja ringa bärgare härifrån, skulle de bara tvärsöka numret på eniro eller hitta.se på min dator då någon kommer åt att pilla med det trådlösa, absolut icke-fungerande nätverket och datorn dumpar. Lite mer panik och kalabalik. Vid det laget låg jag redan däckad i magsmärtor som stegrats sedan tidigare i veckan och orkade bara mumla att det är lugnt, jag har redan tömt datorn för det där har hänt. Ingenting är förstört, koncentrera er på lasse ni.
Jag somnar och kan inte följa med till min andra moster utan inte förrän då mamma ringer vid fyra och undrar om jag vill ha skjuts för en bil ska passera rödäng så kliver jag upp och tror mej kunna socialisera lite. Men icke. Jag hinner bara komma dit och sätta mig i soffan så måste jag ha haft uppsynen av ett lakan då de råder mej att åka till akuten, eftersom jag haft ont i flera dagar och det bara blivit värre, samt att jag inte kan göra "blindtarms-testet" som går ut på att sitta och lyfta båda benen samtidigt. Så vi åker, men i bilen så känner jag mej bättre och väl på akuten där man får en genomskådande "är du verkligen sjuk-blick", en väntetid på över två timmar och en kostnad på 300 kr så känner jag att jag absolut inte vill sitta där hela kvällen och det känns verkligen bättre. Och sedan gick det över, det måste ha varit som jag misstänkte, jordens värsta magknip bara.

Då jag kommer tillbaka är min kusin ledsen för att en av "hennes" hästar gått ur tiden men annars så börjar allting återgå till stilla julmys. Jag spöar Tristan i schack efter att han gjorde en liten miss och jag räknar dagarna tills jag inte kommer ha en chans mot denne 6-åring.

På söndagen är allting bättre och vi åker upp till Mariakyrkan på barndop då Anna Elna Elisabeth Ottosson-Svensson döps, vårt senaste tillskott till våran stora släkt. Underbart mysigt med fika hemma hos dem efteråt och nu har julstämningen tagit fart på allvar.

Kännt mig håglös  då allting drar ihop sig och jag inte riktigt kan koncentrera mig på det viktiga projektet p.g.a. all spanska som måste göras titt som tätt, men igårkväll lyckades jag se en av kursens filmer och idag har jag skrivit bokrecensionen till idag och med över förväntan positiv respons från läraren i skrivkursen så går jag mot ytterligare en tenta imorgonbitti.

Annars gäller nu full koncentration på projektet och min projektassistent, a.k.a. lillebror, har precis kommit hem från Norge och vi har haft ett litet möte med spånande och bollande fram och tillbaka. Så nu är det kaffe, pepparkakor och skissande som gäller. Värre än så kan man absolut ha det!

Inser att det är ett tag sen jag bloggade och det kan väl bara förklaras med att jag har annat för mig. Jag gör mitt projekt och pluggar spanska. Går stavgång en timme om dan och har aldrig varit piggare!
Varför får man gummiband hos sjukgymnasten? Man borde få en ljudbok och order om att gå en timme om dan. Det är ju annars det vanliga diet-knepet, att gå ut och gå, men faktum är att det fungerar nog nästan ännu bättre mot stress, för att få luft, att bli pigg, få cirkulation i axlar och rygg så man inte är så stel av att sitta inne. Sen bränner det säkert lite fett också men jag har alltid varit lite av den åsikten att promenader är för de som inte kan eller orkar idrotta. Man bränner ju mer och blir starkare om man tränar annat. Det är liksom bara en feg väg ur motionskravet som alla har på sig själva. Enklaste vägen ut. Men man måste ju inte alltid välja det jobbiga, det borde jag själv lära mig.

Om projektet, så har jag brainstormat med mor och bror och faktiskt börja komma någon vart och ska till veckan till lule för att bolla lite med Linda från klassen och med min handledare. Jag ligger i fas. Jag har en plan.
och idag var jag hos min kusin och fick en dos bebis och en lektion i referensteknik. Fick låna böcker varav den ena är en bibel när det gäller referenser, opponering, rapportstruktur m.m.
För att inte tala om vad skönt det var med ett bollplank som skrivit en C-uppsats, inte är insatt i själva ämnet utan relativt objektivt kan koncentrera sig på själva strukturen och mina funderingar kring det. Och en glad bebis. Kan det bli bättre? =)

Tillsammans med 2491 andra personer var jag och mamma och såg Martas kanske sista match och Frida Östbergs definitivt sista match för UIK.
Kvartsfinal i UEFA Women’s cup mot Arsenal och de hade förlorat på bortaplan med 3-2 och behövde därför vinna hemma. Och som de vann. Vi hann inte ens sätta oss innan Marta satte första målet. Sen gick det halva halvleken ungefär så gör hon mål igen. Efter periodvilan kommer UIK ut igen och gör det igen, spelar fram Marta från avspark och hon sätter sitt tredje mål. Därefter gör Hanna Ljungberg ett av de snyggaste målen jag sett på gammliavallen, hon får en lobb, kommer lös precis på Hanna-manér och lobbskarvar över målisen. Sjukt snyggt.
När sen Marta sätter sitt fjärde mål är hon helt ensam med målvakten och hon bara stannar upp med näven i luften och gammliavallen exploderar. Hon har ingen like.
Det är nästan som ett hån mot övriga lag när UIK sen får straff och man kallar upp målvakten Ulla-Karin för att få göra mål. Sitt andra för säsongen. Hur många målisar gör det? Hur många lag har råd att göra det i en UEFA/championsleague kvartsfinal? Nog för att U-K är duktig på att slå straffar och har gjort det förr, men ändå. Om det blir en retur får hon långt att springa hem.
Stort av Frida Östberg att inte bli övertalad att lägga den själv i sin sista match. För det var det enda som fattades, att hon skulle få måla en sista gång när hon nu efter 14 säsonger i UIK lägger (elit)skorna på hyllan.
Efter matchen hyllas hon av spelare och publik med stående ovationer och Marta tar emot ett stipendium av Rotary som ska gå till barn med problem i hennes brasilianska hemby.

För att summera denna kväll på gammliavallen finns bara ett ord. Det var grande helt enkelt, som Marcus Birro skulle ha sagt.