Jahaja, dunderförkyld. Kände mig lite hängig igår och gick och la mig tiiiidigt för att ”mota Olle vid grind” som jag hoppas brorsan lyckades med förra veckan, men vaknade imorse med ett huvud fyllt av sn*r och smärta.
Var bara att ringa och sjukanmäla sig för första gången med ett riktigt jobb. (efter tre dagar)
Kanske är en payback efter en tid av inte så jättehälsosamt leverne för att bli klar med exjobbet.
Det är dock nästan klart, hade jag bara haft ork att överhuvudtaget ta mig ur sängen är jag ombedd från alla håll och kanter att fixa klart det sista, och har fått ok uppifrån LTU att nu är det bara fixa till det sista med hjälp av handledaren här.
Ägnat dagen åt att sova. Trodde inte det var möjligt. Jag har orkat se två eller tre avsnitt mad men, somnat från allihopa visserligen och så la jag kanske tre pusselbitar innan jag var tvungen gå och lägga mig.
Tror jag känner mig lite piggare nu. Men är inte klockan typ fem?
Min kropp har längtat efter detta. Rätt tajmat under omständigheterna.
Och vad glad man kan bli av att upptäcka att man ligger efter med TVÅ podcastavsnitt från filip och fredrik!
Halleluja, jag behöver inte ens ha ögonen öppna för det.
Johanna Westberg 