”we bring stories to life”
Förväntansfull vågade jag inte ens vara, men väl förhoppningsfull, när jag klev in på vagabonds redaktion imorse. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen och vore det inte för att jag riskerar underminera hela kursen hade jag nu vältrat mig i klyschor som nypa mig i armen, dröm som besannats osv.
Jag visste inget annat än att jag ville få lära mig allt jag kan av de som kan det bäst. Och då går man en kurs med chefredaktören för vagabond som gästas av årets krönikör 2011. (jag har nypt mig i armen, det är ingen tom klyscha)
Hela dagen har varit spännande och efter att först ha dissekerat texter och sedan skrivit en hemuppgift tänker jag nu i långa, invecklade meningar med väldigt mycket inslag av sinnesförnimmelser, målande beskrivningar och ögonblickskänslor.
Kvällens uppgift var en reseberättelse i miniformat och jag fick in en oväntad lyckträff och har nu provat eritriansk mat för första gången. Det verkligen känns som om jag varit ute och rest ikväll.
Jag känner mig själv, och inte alls oväntat är det svårare att korta av texten och plocka ut kärnan än att få med ca en miljon beskrivningar, adjektiv och halvt kontrollerad fakta. Sitter nu på hotellrummet med laptop i knät och resetidningar och anteckningar utspridda runtomkring mig och såhär lycklig över att göra hemläxa en lördagkväll har jag nog aldrig varit. Det har nog faktiskt aldrig ens hänt.
Johanna Westberg 