Ammarnäs Trail 2018

Lördag den 7 juli, min första dag på semestern, sprang jag ett lopp i Ammarnäs. Jag brukar ju alltid skriva race report och det gjorde jag även detta lopp men det har dröjt med publicering för jag behövde smälta det först. Jag hade en så dålig dag. Såhär i efterhand känns det ändå bra och kul att ha genomfört och det mesta har gått över men jag var irriterad och deppig i flera dagar efteråt. Det gick egentligen inte såå dåligt så objektivt sett var det en riktigt fin dag, precis som jag hoppats och föreställt mig. Soligt men ändå lite moln och inte för varmt, kroppen höll ihop och gjorde inte ont nånstans, brorsan var med och hade en bra dag och glatt humör och vi kom i mål på ungefär den tid vi trott. Inuti mitt huvud var det dock kolsvart. Jag har varit med om svackor förut men det här var en ny nivå. Jag har försökt analysera vad det kan ha berott på och det ena var säkert att jag hade fått i mig för lite frukost, det andra kanske att jag var för avslappnad före eftersom det var på ”hemmabana”, jag skulle springa med brorsan och skulle bara genomföra och jag var så glad att ha sällskap också. Kanske var det bara att jag hade en dålig dag, förmodligen en kombination av dessa tre. Förberedelserna var bra, jag hade tränat och sprungit helt okej men loppet är 18 km i fjäll och det är ju inget man bara ställer ut skorna för ändå.

IMG_4184

Lite kallt i början och jag var glad att jag hade överdragsjacka, dock fick jag redan innan start börja nalla på mina två gels jag hade med. Borde haft banan som jag brukar. Starten gick prick 11.00 och vi började springa i skönt tempo första biten på grusväg men nästan direkt blir det uppför och då började alla gå. Så himla skönt att faktiskt alla i hela loppet gick, det kändes bra. Pulsen hög men andningen ännu tyngre och ingen fara än, upp kom vi efter ungefär 2km. Där svänger leden av åt höger och ut över kalfjäll, längs med en skoterled som på sommaren är i princip obanad terräng. Fantastiskt fint och vacker utsikt men tyvärr började demonerna redan här. Jag försökte förklara men det blev bara värre. Loppet drogs ut och känslan av att inte hänga med var för påtaglig, trots att jag egentligen inte skulle bry mig. Vi tuffade på och hade folk i sikte både framför och bakom och jag gav 110% för att försöka njuta men det var svårt. Långt kvar ännu. Svängde sen ner i skogen mot karsbäcken och följde den nedströms och då gick det lättare, utför är jag bra på. Då blev det varmt och jackan åkte av. Vid halvvägs kändes det bra att få göra en mental check och då var det bara halva tjulträskleden kvar, den har jag gått och sprungit och vet är fin. Det gick segt men framåt men jag hade svårt hänga med i tempo och det säger betydligt mer om mig än om tempot faktiskt, för det var ett skönt tempo jag i vanliga fall kan tuffa på i. Kilometrarna masade sig fram och ridån hade gått ner totalt. Jag minns första gången nån pratade om att ”möta demonerna”, det var om Kungsledenrännet för längesen. Jag trodde jag mött dem förr men de här var som sagt en ny nivå, mer som dementorerna i Harry Potter som suger ut alla ljusa minnen ur en och kvar finns bara allting mörkt.

När vi kom ut vid Äivesåiveparkeringen och skulle springa ner till byn fanns det nästan ingen kraft kvar men det var ändå lättnad att veta att det skulle gå vägen, inte förrän då insåg jag att mitt i detta nattsvarta mörker så hade jag inte en enda gång tänkt tanken att bryta. Det fanns aldrig på kartan konstigt nog. Vi sprang in på hembygdsgården och där var alla vi känner och gratulerade och vi fick korv och mackor. Vi hängde där tills det var dags åka hem och duscha och sätta sig och se match och det gick inte heller som hoppats, Sverige ut ur VM och det bidrog väl inte till den muntra känslan på eftermiddagen heller.

Nu en månad efteråt så börjar det kännas okej igen. Dementorerna är inlåsta och jag är sugen på att springa fler fjällopp och det var ett fint lopp. Fantastiskt fin bansträckning, speciellt biten i början uppe på kalfjället och det var kanonbra snitslat, något jag varit orolig för att springa fel. Trevliga funktionärer som alltid på loppen i Ammarnäs och nu har jag en dryg vecka i alperna i benen ska testa något långpass på fjället väldigt snart igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s