Livet och vardagen har rullar pa, jag jobbar pa Loretto barnhem men dar finns inte mycket "nytta" att gora annat an att halla barnen sallskap men de har sa ofta uppgifter i koket, med stadning, rensa ogras m.m. att jag ofta mest kanner att jag stor. Men sa borde det vara for alla volontarer! Bli kramade varje morgon, fa leka med barn, bebisar och kattungar, bli serverad mat, fa hjalpa till med saker men mest bara vara. Det ar ratt skont faktiskt, man maste ju inte alltid gora det varsta och radda varlden.
Natalie har varit med igar hela dagen och idag pa engelskalektionen och vi har spelat memory och gjort sketcher med halsningsfraser. Det finns en del som kan lite engelska men de har for j*kligt uttal och kan inte koppla nar man ska anvanda vad, uppfatta fragor, svara ratt svar etc. Men det ar inte sa latt, och inte latt heller att lagga nivan mellan ca 2an och 7an. Dock ar de pa en jamnare niva an man skulle kunna tro, i Sverige hade det ju varit helt omojligt.
Idag ska jag forsoka farga mitt har brunt, ar for less pa alla kommentarer och att bokstavligen lysa upp vart jag an gar. Nog for att jag ar van sedan barcelona och Jordanien, men har ar folk svarta. Och det enda som intresserar folk har ar ocksa utlanningar. Antingen vita eller svarta. Och hur man ser ut. Ett skamt som sager ungefar allt om min familjs och folket i esmeraldas humor:
Om man ser en svart som springer ar det en tjuv.
Om man ser en vit som springer ar det en atlet.
Ha. ha. Verkligen jattekul. Ska man skratta eller grata? Ar det rasism eller dalig humor? (Det berattades verkligen exakt sa, i den ordningen ocksa)
Lar inte hjalpa for fem ore att bli lite brunare i haret, jag blir ju aldrig vare sig neger eller latino men folk kanske slipper kora av vagen.
Johanna Westberg 